I en värld där allt är till salu

Satirtecknare och aktivist, nu kan Darren Cullen också lägga titeln museiintendent till sin meritförteckning – om han nu skulle ha en sån. Han är en av hjärnorna bakom det nyöppnade ”Museum of Neoliberalism” i London. Med rasande energi attackerar Darren Cullen den nyliberala ideologins företrädare. Men vägen till de insikter han idag delar med sig av har varit krokig.

Berätta om din bakgrund.
– Jag är född i Leeds i norra England 1983. Mina föräldrar var invandrare från Irland. Jag var katolik som barn och mycket religiös. Som tonåring blev jag höger-nationalistisk, dels för att revoltera mot mina föräldrar, men framför allt på grund av min tidningsrunda. Varje morgon delade jag ut massor av högervridna tidningar som Daily Mail och Daily Express, och läste alla debattartiklar om hur den politiska korrektheten löpt amok och hur euron var en satanisk komplott för att förstöra oss. Det var nära att jag gick med i UKIP när jag var 16. Det var vilda tider.

Redan som barn var Darren Cullen intresserad av konst men när han efter grundskolan skulle välja studieinriktning bestämde han sig istället för att grafisk formgivning och reklam var vad han ville syssla med. Men när han pluggat ett par år fick han genom studiekamrater upp ögonen för Noam Chomsky, Naomi Klein, Adbusters magazine och annan ”radikal socialistisk och anarkistisk mediakritik”.
– Jag lämnade då mina tidigare övertygelser bakom mig, förlorade min passion för reklambranschen och började försöka demontera min egen chauvinism. Det var vid den här tiden som jag blev utkastad från reklamprogrammet eftersom mitt arbete hade blivit ”okommersiellt och stötande”, som programmets prefekt uttryckte det. Som tur var fick jag plats på ett konstprogram där jag började skapa konst om reklambranschens tomma löften.

Idag lever Darren Cullen på sin konst som han säljer genom sin hemsida, främst i form av små upplagor av grafiska blad och trycksaker som vykort, t-shirts och tidningar.
På hemsidan finns också hans subvertisingmaterial – satiriska affischer som använder reklamens bildspråk. Dem kan besökaren ladda ner för att sedan själv skriva ut och affischera. Darren Cullens subvertising-bilder har synts på reklamplatser över hela Storbritannien.
– Målet med en politisk affisch är att sprida den så mycket som möjligt. Det enda jag ber dem som laddar ner affischen om är att inte trycka den för dekorativa eller kommersiella syften.

”Man måste vara försiktig. Jag skulle aldrig uppmuntra någon att bryta mot lagen, det är ju olagligt att bryta mot lagen – särskilt om man åker fast.”

Går det att på detta sätt påverka en politisk opinion?
– Det är svårt att säga om någonting av det jag gör påverkar enskildas åsikter, och än mindre en allmän opinion. Reklam verkar genom utnötning, genom ett obevekligt upprepande av samma budskap, om och om igen. Mina affischer kan inte tävla med det, oavsett hur fyndig jag tycker att jag är eller hur fint jag målat. Det kan aldrig få samma genomslag som storbolagens reklam och deras sätt att framställa allmän opinion.

En del av det du gör är olagligt. Jag tänker på dina subvertisingkampanjer. Har du fått några problem?
– Man måste vara försiktig. Jag skulle aldrig uppmuntra någon att bryta mot lagen, det är ju olagligt att bryta mot lagen – särskilt om man åker fast, och det är ju olagligt att uppmuntra någon annan att göra sånt som är olagligt. Men man kan erbjuda sin konst och om nån för mig helt okänd person skulle använda den konsten till att göra något olagligt så är det ju hemskt olyckligt men det har faktiskt ingenting med mig att göra. Jag skapar bara konsten.

”Jag skickade ett svar där jag frågade dem om Shell också ägde varumärket HELL eller planerade att inom en överskådlig framtid byta namn till HELL.”

Berätta om din (S)HELL-logo.
– Efter att jag gjort mig lustig över Shells greenwashingfestival ”Make the future” fick jag ett varningsbrev från bolagets juridiska ombud. Man gav gav mig sju dagar att ta bort mina Hell-varor från hemsidan, t-shirtar och knappar med den brinnande Hell-logon. Enligt alla råd jag fick var det enda förnuftiga att göra att lyda. Jag skulle ha en mycket liten chans att vinna mot Shell om det gick till domstol. Jag planerade därför att vika mig, men ville först retas med dem lite. Jag skickade ett svar där jag frågade dem om Shell också ägde varumärket HELL eller planerade att inom en överskådlig framtid byta namn till HELL. Jag fick svaret att varumärkesrätten inte bara täcker det som är identiskt med varumärket, utan också det som kan förväxlas med varumärket. Jag svarade att javisst, det verkar logiskt och jag kan förstå hur man kan förväxla Shell och Hell eftersom de båda önskar skapa en brinnande och obeboelig värld.
– Efter det slutade de att höra av sig. Sjudagarsfristen löpte ut och jag säljer fortfarande (S)hell-varor på min hemsida. Uppenbarligen är sarkasm ett potent juridiskt verktyg.

I november 2019 öppnade Darren Cullen tillsammans med konstforskare Gavin Grindon ”Museum of Neoliberalism” i en butikslokal i sydöstra London. Där kan besökaren lära sig mer om nyliberalismens grundidéer men också se exempel på den nyliberala politiken i sin tillämpade form: allt från Margaret Thatcher-eran dokumenterad i montage av samtida pressklipp till en monter om Amazon där besökaren får se en flaska äkta ”Amazonurin” – på företaget Amazon, får vi lära oss, har arbetarna inte tid att gå på toaletten eftersom de hela tiden hetsas av en digital stegräknare att arbeta snabbare.

”Konsekvenserna av den nyliberala ideologin för samhället, planeten och enskilda människor har varit brutala och vi har inte förskönat något av det.”

Hur fick ni idén till museet?
– Jag träffade Gavin på Banksys Dismaland* där han var kurator för ”Museum of Cruel Designs” – parkbänkar och publika ytor designade för att hemlösa inte ska kunna sova på dem och annat i den stilen. Jag visade honom min installation ”Pocket Loans” – en långivarbank för barn som erbjuder ett förskott på deras fickpengar för en ränta på 5000 procent. Jag hade en idé om att göra ett anti-Margaret Thatcher-museum och Gavin erbjöd sig att hjälpa till. Men med tiden insåg vi att för att förklara Thatcherismen måste vi också berätta om nyliberalismens ursprung och arv.

Hur har mottagandet varit?
– Fantastiskt. Besökarna har varit allt från turister, folk som har rest från andra sidan landet för att se muséet, till kvartersbefolkningen som kommer in från gatan. Folk verkar glada över att museet finns och samtidigt upprörda över dess innehåll. Konsekvenserna av den nyliberala ideologin för samhället, planeten och enskilda människor har varit brutala och vi har inte förskönat något av det.

Med sina bilder har Darren Cullen verkat för att informera om och skapa opinion mot Tories inför det brittiska valet i december. Jag frågar Darren vad han tänker om valresultatet.
– Valresultatet var förödande, och skrämmande. Dels på grund av vad det innebär i landvinningar för nationalismen, men också som bakslag för vänsterns försök att utmana den, liksom nyliberalismens dogm, invandrarfientligheten, rasismen, militarismen och den brittiska imperialismen. Det var Brexit som splittrade Labour. Men det är svårt att tänka sig en ståndpunkt om Brexit som inte skulle ha lett till ett nederlag – trots vissa liberalers fantasier om att ett ”hårt stanna” skulle ha kunnat vinna valet. Nu kretsar centristerna som gamar över Labour, och hoppas kunna återföra partiet till Blair– och New Labour-erans fjäsk för högerns tabloidpress.

På Museum of Neoliberalism nämns Brexit som en del av en nyliberal agenda. I Sverige är dock en vanlig bild att Brexit har sitt ursprung i rörelser som har anti-etablissemang, anti-nyliberalism och anti-globalism på sin dagordning. Förklara.
– Vi beskriver Brexit som en konsekvens av nyliberalismen. Som jag ser det har arbetarklassen sedan 40 år övergetts av de två största nyliberala partierna eftersom dessa har tillåtit att frågor om hur ekonomin ska skötas har flyttas utanför den demokratiska processen. Arbetarklassen har drabbats av de nyliberala ”reformerna”, utan att ha några demokratiska verktyg för att göra motstånd. Därför tog man den enda chans som erbjöds att få till stånd ett alternativ till rådande läge och röstade för att lämna EU. Man röstade mot makthavarna och våra före detta premiärministrar som uppmanade dem att rösta för att stanna.
– Självklart finns också andra anledningar, inte minst främlingsfientligheten och rasismen som den avreglerade, miljardärägda pressen dagligen har matat allmänheten med i decennier, och inför omröstningen drogs tonläget upp.

”Vi gör inte motstånd för att vi förväntar oss att vinna, vi gör motstånd för att det är det rätta.”

Många av dina bilder attackerar vapenindustrin. Hur ser du på konstens och bildsatirens möjlighet att påverka den?
– Vapenindustrin är ljusskygg. Man vill inte ha någon uppmärksamhet från allmänheten, som ändå inte är vapenindustrins kunder. När vi drar allmänhetens uppmärksamhet till vapenindustrins intriger och förbrytelser, vapenmässornas avskyvärda försäljningsmontrar och affärsuppgörelser, blir de obekväma. Då kan vi utöva politisk press på dem. Med det sagt: vapenindustrin är massiv och brutal, så uppdraget att försvåra dess verksamhet och slutligen få den att upphöra är troligen dömt att misslyckas. Men det betyder inte att vi inte ska försöka. Vi gör inte motstånd för att vi förväntar oss att vinna, vi gör motstånd för att det är det rätta.

I din bild ”Hållbar krigsföring” knyter du samman din kritik av vapenindustrin med klimatfrågan. Det är ovanligt att vapenin-
dustrins effekt på klimatet uppmärksammas av klimatrörelsen. Varför är det så tror du?
– Det är mycket märkligt att så lite uppmärksamhet riktas mot den klimatpåverkan som orsakas av militären, och då särskilt USA:s som är världens största enskilda miljöbov. Jag tror att de flesta organisationer som arbetar med klimatfrågor är medvetna om att det är en kolossal uppgift att försöka få makthavare och allmänhet att stödja ens blygsamma sänkningar av militärens koldioxidutsläpp. Säkert drar man sig också för att ifrågasätta den inflytelserika och aggressiva militära sektorn därför att man inser att det kan bli kostsamt. Det här visar också hur alla dessa strider hör ihop: konsumismen, klimatet, militarismen, korporativism, flyktingkrisen, fattigdom. När man börjar dra i en av dessa trådar blottas hela mardrömmen.

Varför är din konst politisk?
– Jag gör konst om det jag spenderar min tid att tänka på, läsa och prata om, så det är oundvikligt att det politiska färgar av sig. Allt jag gör är inte heller politiskt. Ibland gör jag nåt bara för att det får mig att skratta. Men jag tror att när konstnärer försöker framställa världen på ett opolitiskt sätt utesluter de världen ur verket. Allt är politiskt, också att avsäga sig det politiska. Att bestämma sig för att inte vara politisk är detsamma som att stödja status quo.

Besök Darren Cullens hemsida.

Läs mer om Museum of Neoliberalism.