Edvard Derkert

Edvard Derkert

1954-

Gjort kollage sedan barndomen, fr a inspirerad av tidningen Life. 1990 bjöds jag in till samlingsutställningen "Svenska satirtecknare". Trevligt tyckte jag, men jag är ju verkligen ingen tecknare. Men satiriker då? Jo, möjligtvis. När galleriet insåg sitt misstag blev de tveksamma. Men till sist blev jag ändå antagen. En recensent skrev om en av mina bilder "Elakt, men väldigt träffande". Så kanske var jag satiriker ändå! (Katten vet! Jag brukar säga att jag gör bilder, och tillägga när jag vill göra mig lustig, inte tavlor. Ibland skrattar folk åt mina bilder, ibland åt fel bilder. Ibland av fel orsaker. Skadeglädje är den enda sanna glädjen, brukade min mor säga. Men hur roligt får det vara egentligen? Gladjazz överflyttat till bildens område blir förstås gladkonst. Hur kul är det? Måste konsten var glad bara för att livet är sorgligt?) Man känner igen ett satiriskt verk antingen på den harm och ilska den.ger upphov till — och för att man känner sig träffad, eller på de flin, flabb och skadeglädje som mötet med verket frambringar — och det för att man delar konstnärens aggressiva impuls gentemot den eller det som verket riktar sig mot. Jesus skulle aldrig bli satiriker. Att vända andra kinden till duger inte för en satiriker. Satiren sammanviger på ett slående sätt sadism, mod och sanningslidelse. Och humor, får man hoppas! Själv är jag outhärdligt mjäkig och feg till naturen — så jag misstänker att mycket av den satir jag tycks producera sker helt omedvetet. För det mesta har jag ingen riktigt koll på vart mina bilder tar vägen; om vad de kan eller borde betyda. Men som man säger, ingen rök utan eld. Och oavsett hur obehagliga eller obegripliga mina bilder än är, så måste jag lik förbannat ta ansvar för dem. Ibland verkar det rent av vara satiriska! Men om jag nu ändå är satiriker så är jag det av misstag eller förvirring. Det finns alltså all anledning att vara på sin vakt mot Derkert och hans ”satiriska” bilder. Och kanske stämmer följande citat bättre in på min verksamhet. ”Metod: ironin, den oupphörliga självkritiken, sammanhangslösheten, fantasin i ingens tjänst”.