Category:

Alla Senaste nytt/blogginlägg i denna kategorin

”Allt jag någonsin gnällt över blir till bild”

October 14th, 2020 by

Martin Piazzolla (född 1989) är serietecknare och illustratör boende och verksam i Stockholm. Redan som 20-åring valde han att studera serier och sekventiell konst på högskolenivå, och utbildade sig vid det idag nedlagda Serie- och Bildberättarprogrammet i Gävle. Idag studerar han till arkitekt.

Hans bilder är livligt tecknade, med ett starkt uttryck och dräpande kommentarer. ”Jag är främst intresserad av att det faktiskt ska vara kul, snarare än att jag hela tiden måste ha rätt”, berättar Martin. ”Jag kan ha lite svårt för satir vars främsta syfte är att undervisa. För mig skulle det kännas oklädsamt att ha den inställningen.”

Hans skämtteckningar publiceras regelbundet i Galago, och han har tidigare också haft egna skämtserier rullande i tidningar som Revansch och Diabetestidningen. Andra tidningar man kunnat hitta Martin i är Herman Hedning, Kanalen och 91:an.

”Jag utgår mest ifrån något som någon sagt, en sägning, som jag sedan skruvar till. Ofta är detta också kopplat till någon aktuell samhällsdebatt, och på det viset kan jag säga något om den tid vi lever i.”

Läs mer om Martin och se fler av hans bilder på hans hemsida eller förstås här på satirarkivet.se!

Helga Henschen!

September 16th, 2020 by

Helga Henschen (1917 – 2002) föddes in i högborgerlig miljö men där blev hon inte långvarig. Det var i arbetarrörelsen hon kände sig hemma och vars ideal om fred och jämställdhet hon kom att bli trogen livet ut.
 ”Inte förrän jag kom in i arbetarrörelsen blev jag tagen på allvar. (…) Man lyssnade på vad jag hade att säga. Man skrattade inte. Ingen kritiserade min klädsel, mitt utseende. Det var som att stiga ut i ett landskap med milsvida horisonter ” har Henschen berättat.
 1964 var hon med och startade Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och hon var även verksam i Kvinnor för fred – Henschens teckningar är än idag ett stående inslag i föreningens medlemstidning där hennes upproriska alter ego Rebella fortfarande härjar fritt.
 Som konstnär var Helga Henschen mångsidig och hennes skapande sträcker sig från tidningsillustrationens blygsamma format till muralmålningens monumentala. Bland annat utsmyckade hon 1975 Tenstas tunnelbanestation med både målningar och skulpturer i verket ”En ros till invandrarna”.
 Helga Henschen är en omistlig del av den samtidskommenterande bildskapartradition som Satirarkivet.se vill främja. Med sina bilder blev hon ett konstnärligt språkrör för flera av sin tids samhällsomvälvande politiska rörelser. Hon sammanfattar själv meningen med att genom bild verka för politisk förändring med orden: ”Om jag inte ritade gubbar, så skulle inte en kotte bry sig om vad jag säger ” .

Läs mer om Helga Henschen på Föreningen Helga Henschens vänner. De i denna presentation visade bilderna är tagna ur boken Helgas flygblad som gavs ut av denna förening 2017. Finns att köpa här.

Välkommen till det nya Satirarkivet

September 14th, 2020 by

Det har talats om en tid så svårtolkad att det är besvärligt att skilja fakta från fiktion. Där det ena kallas för det andra, och där satiren skriver sig själv. Där glaciärerna smälter och affärsmän är kungar. Satirarkivet.se är en plattform för bildskapare som beskriver och kommenterar sin tid – som genom sina bilder gör den begriplig, och uthärdlig.

Satirarkivet.se är Sveriges och ett av Europas största arkiv för samtidskommenterande bild. Här finns nära 3 000 exempel på historiska och samtida satirbilder. Arbetet med att samla nya bildskapare fortgår och arkivet växer ständigt. Flera nya samtida och historiska bildskapare har tillkommit, nu senast Helga Henschen som firas särskilt genom att bli först ut som månadens bildskapare här på hemsidan.

Vi har ett särskilt fokus på att få in fler kvinnliga tecknare och också att bryta arkivets eurocentriska övervikt genom att jämna ut fördelningen och representera tecknare från fler delar av världen. Allt för att bjuda er besökare på de roligaste och mest intressanta satirbilderna!

Vi hoppas att ni ska trivas på det nya Satirarkivet. Välkommen!

Carl Krantz & Karin Sunvisson
Webbredaktörer, Satirarkivet.se

Ps. Missa inte vår grafikshop där ni kan köpa tryck av satirbilder – hela vinsten går till bildskaparen!

Pigg trettonåring

September 7th, 2020 by

Satirarkivets presentation av satirbilder på nätet går snart in på sitt fjortonde år med fler än 350 tecknare från 35 olika länder. Sammanlagt visas mer än 2 800 bilder. Men hur började allt egentligen?

År 2006 kom Lars-Ivar Juntti med ett förslag om att vi borde trycka upp löpsedlar för vår tidning Folket i Bild/Kulturfront och han och den dåvarande ordförande Eva Myrdal diskuterade projektet med tecknaren Robert Nyberg och fotografen Donald Boström. Robert och Donald nämnde då att föreningen Folket i Bild/Kulturfront borde skapa en hemsida med satirbilder på nätet. När idén sedan presenterades för Jan Myrdal och Gun Kessle möttes den med entusiasm. De båda hade ju en unik samling bilder som kunde utnyttjas för Satirarkivets presentationer.

En arbetsgrupp bildades där så småningom också Eva Dahlman, Peter Ekström, Knut Lindelöf, Torsten Jurell och Ulla Wennberg ingick. Donald Boström gjorde ett förslag till sidans utseende och funktioner och en vän till Knut Lindelöf, Thomas Carlsson åtog sig att skriva programmet. Ur en donation från författaren Jan Lindahl i Gävle betalades utvecklingskostnaden och i maj 2007 fanns en första version av programmet klart.

“Jag hade samtliga årgångar av tidskriften ‘Förr och Nu’ där Gun Kessle och Jan Myrdal regelbundet presenterat tecknare med text och bilder. En verklig guldgruva att hämta material ur.”

Ungefär samtidigt hade jag kommit med i arbetsgruppen och kunde åta mig att lägga in presentationer. Jag hade samtliga årgångar av tidskriften Förr och Nu där Gun Kessle och Jan Myrdal regelbundet presenterat tecknare med text och bilder. En verklig guldgruva att hämta material ur. Samtidigt arbetade Robert Nyberg med att kontakta bildskapare eller deras rättighetsinnehavare.

Nästa steg blev att informera om Satirarkivets existens. Inbjudan skickades ut till en presentation den 25 februari 2008 på ABF och fick stort gensvar. Många bildskapare uttryckte sin glädje över initiativet och menade att sajten är viktig, snygg och lättanvänd. En notis i DN fick besöksfrekvensen att ta ett steg uppåt. För att ytterligare nå ut föreslog Ulla Wennberg att vi skulle dela ut flygblad under Almedalsveckan i Visby och Eva Dahlman kontaktade fibbare som kunde hjälpa till. Flygbladet kom sedan till användning också på höstens bokmässa.

Jag fortsatte arbetet med att lägga in nya bildskapare och fick tillgång till de orginaldior i stort format som använts vid tryckning av bilderna i Jan Myrdals bok Fem år av frihet 1830–1835. Ett stort antal bilder kunde tillföras Satirarkivet, bland annat Charles Philipon’s klassiska bilder av Kung Päron. Ännu en påminnelse om Jan Myrdals stora betydelse vad gäller dokumentationen av satirkonstens historia.

Det har varit en inspirerande uppgift att leta sig fram till tecknare från olika epoker och länder i böcker och på nätet. Tyska tecknare från ett halvt århundrade hämtade jag från den tyska tidskriften Simplicissimus vars hela utgivning under åren 1896–1944 lagts ut på nätet av universitetsbiblioteket i Heidelberg. Inklusive de två nummer som aldrig distribuerades till läsarna efter Hitlers maktövertagande. Dagstidningar har tidigare satt en ära i att ha en tecknare som kommenterar inrikes- och utrikespolitik. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning publicerade under hela andra världskriget varje vecka en teckning av norrmannen Ragnvald Blix under pseudonymen Stig Höök.

Det är glädjande att två yngre krafter nu kommit med i Satirarkivets redaktion. Karin Sunvisson, välkänd för FiB/K:s läsare genom sitt arbete med tidningens layout, och Carl Krantz, likaledes välkänd som satirskribent.

Henrik Linde
Redaktionsmedlem, Satirarkivet

Ny ordning i satirvärlden

September 7th, 2020 by

Utställningen Med pennan genom glastaket samlar 100 alster från 56 finalister i premiärupplagan av den internationella tävlingen, som gick av stapeln 2019. Utifrån tävlingens två teman, ”jämställdhet” och ”klimatförändringar”, skickades över 1000 bidrag in av totalt 260 tecknare världen över. Av dem valdes 100 bilder av 56 tecknare ut till finalomgången.

Initiativet till Women Cartoonists International Award kommer från satirtecknaren Kianoush Ramezani, grundare av och ordförande för den världsomspännande organisationen United Sketches. Syftet med tävlingen är att lyfta fram kvinnliga och icke-binära satirtecknare och bryta de patriarkala strukturer som präglar genren politisk illustration.

Vinnare av Grand Prix i världens första Women Cartoonists International Award blev Doaa el-Adl från Egypten. I ungdomskategorin vann Camila de la Fuente från Venezuela/Mexiko.
Bland finalisterna representeras Sverige av Karin Sunvisson, som också gjort bilden på utställningsaffischen. I Arbetets Museums pressmeddelande säger hon:
– Redaktörer och publicister verkar idag överens om att satiren är livsviktig för det demokratiska samhället. Satiren är ett lackmustest på yttrandefriheten, brukar det heta. Vad säger det då om vår yttrandefrihet att bara en bråkdel av de satirbilder som syns i det offentliga rummet är tecknade av kvinnor? Genom att delta i tävlingen Women Cartoonist’s International Award skickar dessa satirtecknare en uppmaning till sig själva och varandra: Krossa glastaket! Halva himlen är vår!

Utställningen Med pennan genom glastaket pågår till 15 november 2020. Gratis inträde.

Läs mer om utställningen på Arbetets Museums hemsida.
Läs mer om tävlingen på United Sketches hemsida.

Sakernas tillstånd

August 20th, 2020 by

Marilena Nardi föddes 1966 i Chiampo, en liten stad om dryga tolv tusen invånare i norra Italien. Hennes politiska intresse väcktes redan i hemmet av pappan som hade varit med i italienska motståndsrörelsen under andra världskriget och var övertygad anti-fascist. Broderns serietidningssamlingar inspirerade hennes till att att börja teckna.
Efter avslutade konststudier har hon verkat som både skulptör och bildkonstnär. Hon undervisar också i illustration på Venedigs Konstakademi.
Som satirtecknare har Marilena Nardi medverkat i de flesta av Italiens större dagstidningar.
Bildernas teman är allt ifrån den inhemska maffian, Italiens högerpopulister och flyktingars massdöd i italienska farvatten till internationella politiska skeenden. I EU-kritiska bilder har hon bland annat tagit upp effekterna av EU:s flyktingpolitik och hur fascismens spöke hemsöker hela EU-projektet.
Marilena Nardi har vunnit ett stort antal priser för sina bilder. Bland annat blev hon 2018 den första kvinnliga satirtecknaren att tilldelas det prestigefyllda World Press Cartoon Award.

Läs mer om Marilena Nardi på hennes hemsida och följ henne på Instagram.

Med hjärtat kvar i Palestina

April 9th, 2020 by

– Som alla palestinier tvingas jag ständigt berättiga min identitet och nationalitet. Det har fått mig att se att protester inte bara sker på gatan utan också i alla de små detaljerna av vårt vardagliga liv, berättar Hadil Alsafadi.
Hadil är född i Gaza men bara fem år gam­mal tvingades hon fly tillsammans med sin familj. Föräldrarnas bitterljuva historier har hållit minnet av hemlandet levande, trots att Hadil och hennes familj aldrig kunnat återvän­da till Palestina.
Redan som barn tyckte hon om att teckna, men när hon började studera arkitetktur på universitetet i Istanbul kunde hon vässa sin stil tack vare digitala bildredigeringsprogram.
Inte alla bilder, men många rör palestinier­nas rätt till sitt land.
– Mina bilder är en motståndshandling, en protest för min rätt att återvända till det land där jag är född och för att våra förtryckare ska ställas inför rätta för de brott de begår mot oss. Och jag vill berätta att oavsett vilka orättvisor palestinierna ställs inför är det ett folk som är så fullt av liv att det kommer att fortsätta göra motstånd till sitt sista andetag.

“Jag vill berätta att oavsett vilka orättvisor palestinierna ställs inför är det ett folk som är så fullt av liv att det kommer att fortsätta göra motstånd till sitt sista andetag.”

Följ Hadil Alsafadi på Instagram.

Kampen och konsten

March 12th, 2020 by

Australiensiska Nicky Minus (född 1989) har återupplivat en ädel konstform. I sin ateljé som är inhyst i världens äldsta fackföreningsbyggnad, Trades Hall i Melbourne, skapar hon plakat och banderoller för Australiens fackföreningar. Hennes igenkännbara stil och slagfärdiga slogans syns på plakat och banderoller i demonstrationer runtom hela Australien.
Tillsammans med konstnärskollektivet Workers’ Art Collective som verkar i Trades Hall håller hon också workshops i plakat- och banderolltillverkning till stöd för olika arbetarrörelser. Som brödjobb arbetar Nicky Minus som grafisk formgivare för en fackförening.

Nicky Minus är aktiv i många gräsrotsrörelser och var bland annat en av de drivande aktivisterna bakom Blockade IMARC i oktober 2019, där tusentals demonstranter blockerade en konferens för olika gruvföretag vilka enligt demonstranterna ”utnyttjar arbetare, stjäl från Australiens urfolk och bryter mot mänskliga rättigheter”. Händelsen fick stor uppmärksamhet i internationell media på grund av polisens brutalitet mot demonstranterna. Australiens premiärminister Scott Morrison meddelade kort därefter att regeringen ska stifta en lag som kommer att göra det olagligt för miljöaktivister att rikta sina aktioner mot affärsidkare eller företag i gruvsektorn. Behovet av Nicky Minus och hennes kamrater är uppenbart.

Nicky Minus är också en erkänd serietecknare. Hennes senaste serieroman Capitalism Makes Me Sick utkommer senare i vår.

Läs mer om Nicky Minus på hennes hemsida.

Stöd kampen mot optimisterna

February 13th, 2020 by

Linnéa Wallenholm är inte en sån där som ”alltid har ritat”. Tvärtom, faktiskt. Hon började för lite drygt ett år sedan som inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning på St Görans sjukhus.
– Det kom en arbetsterapeut till avdelningen ett par gånger i veckan, och eftersom jag redan avböjt både morgongympa och mindfulness, och därmed sågs som ”behandlingsomotiverad”, ställde jag upp på att pröva att vara med och rita.
Linnéa upptäckte att det var rätt kul, och distraherande. Sedan dess har hon fortsatt, och så småningom tillkom texterna i form av urklipp från hennes föräldrars Dagens Industri. Med skoningslös skärpa kommenterar hon den svenska psykvårdens tillkortakommanden, men också världsfrånvända politiker och pengahungriga kapitalister får smaka på hennes beska medicin.

”Jag tycker att du ska prova att tänka positivt.”

Möte med läkare, anteckning från Linnéas Instagramkonto.

Sina bilder – alltid porträtt – publicerar Linnéa på Instagram under pseudonymen @lagligadroger. Jämte porträtten berättar Linnéa i ord om sin upplevelse av den svenska psykvården. En läkare tycker att ketamin kan vara något för Linnéa, en psykolog förfäras över att hon haft samma kläder på sig två möten i rad. Linnéa säger att hon tecknar mest för sin egen skull, men faktum är att hennes text- och bildmaterial utgör ett unikt vittnesmål om en psykvård som har spårat ur.
– Att teckna har blivit ett sätt för mig att processa det jag möter och frustreras av, att göra något slags humor av det blir ett sätt att avdramatisera och ställa mig utanför det. När det känns som att jag dunkar huvudet i väggen i psykiatrin föreställer jag mig att jag är där för att samla material till mina bilder, och inte en patient som möts av evidensfrånvänt nonsens istället för ordentlig hjälp.

Och det är sannerligen inget smickrande porträtt Linnéa tecknar av den svenska pykiatrin. Hon beskriver den som ”en fyraåring som försöker hamra ner en fyrkantig träkloss i ett trekantigt hål”, en annan gång som en ”riktigt kass pojkvän – det är aldrig han som är elak, det är bara jag som är känslig”. Hon berättar om att i ena stunden vara så övermedicinerad att hon hör ljus, i nästa istället utsatt för flummiga new age-metoder. Hon berättar om oengagerade läkare och psykologer som kommer och går, om deras formulär – formulär till förbannelse! – och om vårdare som inte vill vara där och inte bemödar sig höja blicken från korsordet.
– Det finns så mycket att berätta om! Väntetiderna, hur patienter faller mellan stolar mellan psykiatrin och beroendevården, fragmentariseringen av vården som inneburit att jag under en period gått hos tre olika mottagningar samtidigt, alla specialiserade på ”sin” diagnos. Det kafkaeska – eller kanske hellerska – i att vill du stanna så vill de skicka hem dig och vill du åka hem så vill de hålla kvar dig. Övermedicineringen. Övertron på mindfulness. Blicken i personalens ögon när de gett upp.

”Läkemedelsverket kommer att godkänna ketamin som behandling för depression efter årsskiftet, jag tänker att det vore något för dig att prova.”

Möte med läkare, anteckning från Linnéas Instagramkonto.

Visst har Linnéa också mött kompetent vårdpersonal, de som ”är människor, snarare än byråkrater”, men hon menar att de låga lönerna inom vården är ett svek också mot vårdtagarna.
– Min egen upplevelse, trots möten med en hel del puckon, är att de flesta som arbetar inom psykiatrin är välmenande, om än ganska tafatta, men att man också får vad man betalar för. Och vad man betalar för, med löner och arbetsvillkor, är inte alltid den bäst lämpade personalen. Mentalskötarna har lägre lön än de som sitter i kassan på matbutiken, och kvalitén blir därefter – många gör förstås ett fantastiskt jobb, men det är också många som bara kommer in och sitter av tiden, eller är direkt olämpliga. I en miljö där man handskas med patienter som är i en väldigt utsatt situation, och för vilka bemötandet de får är avgörande – mycket mer än i den somatiska vården – kan det bli rätt dåligt.

”Du har inte funderat på att skaffa katt?”

Möte med läkare, anteckning från Linnéas Instagramkonto.

Linnéa menar att ibland är det enda sunda sättet att hantera alltihop att skratta åt det.
– Oavsett om det gäller den svenska psykvården eller andra fenomen som frustrerar mig, som ogrundad optimism eller inbilska influencers, blir det här ett sätt att ta udden av det som stör och garva åt hur fånigt det är istället för att förtäras av existentiell ångest över hur dumt och ytligt och meningslöst allt är.

En källa till inspiration i gestaltningen av världens fördärv är Dagens Industri.
– Första gången jag använde Dagens Industri att klippa text ur var det bara en slump att det blev just den tidningen. Det var den som fanns hemma. Men det har blivit en ”grej” att det ska vara just Dagens Industri. Dels tycker jag väl att det är lite kul att det är som den absoluta motpolen till vem jag är och vad jag gör – det är en tidning för managementkonsulter och finansvalpar, och jag är ett långtidssjukskrivet dregelmongo som klipper och klistrar – dels är det ju en guldgruva av fånigheter, kanske just för att den har den målgruppen den har. En pompös tidning för pompösa läsare, helt enkelt. Jag taggar dem ihärdigt på Instagram, och skriver meddelanden till dem med jämna mellanrum om att de borde köpa min konst, men hittills har de inte svarat…

I dagarna har Linnéa Wallenholm haft sin första utställning. Utställningsaffischen med titeln ”Stöd kampen mot optimisterna!” utlovar blaskigt rödvin och salta pinnar på vernissagen – precis som i de finare gallerierna. Men Linnéa har inga särskilda planer för sin fortsatta konstnärsbana.
– Det här är min första utställning – men kan lika gärna också bli min sista. Vi får se vart det tar vägen, helt enkelt.

Följ Linnea “Lagliga droger” Wallenholm på Instagram.

I en värld där allt är till salu

January 16th, 2020 by

Satirtecknare och aktivist, nu kan Darren Cullen också lägga titeln museiintendent till sin meritförteckning – om han nu skulle ha en sån. Han är en av hjärnorna bakom det nyöppnade ”Museum of Neoliberalism” i London. Med rasande energi attackerar Darren Cullen den nyliberala ideologins företrädare. Men vägen till de insikter han idag delar med sig av har varit krokig.

Berätta om din bakgrund.
– Jag är född i Leeds i norra England 1983. Mina föräldrar var invandrare från Irland. Jag var katolik som barn och mycket religiös. Som tonåring blev jag höger-nationalistisk, dels för att revoltera mot mina föräldrar, men framför allt på grund av min tidningsrunda. Varje morgon delade jag ut massor av högervridna tidningar som Daily Mail och Daily Express, och läste alla debattartiklar om hur den politiska korrektheten löpt amok och hur euron var en satanisk komplott för att förstöra oss. Det var nära att jag gick med i UKIP när jag var 16. Det var vilda tider.

Redan som barn var Darren Cullen intresserad av konst men när han efter grundskolan skulle välja studieinriktning bestämde han sig istället för att grafisk formgivning och reklam var vad han ville syssla med. Men när han pluggat ett par år fick han genom studiekamrater upp ögonen för Noam Chomsky, Naomi Klein, Adbusters magazine och annan ”radikal socialistisk och anarkistisk mediakritik”.
– Jag lämnade då mina tidigare övertygelser bakom mig, förlorade min passion för reklambranschen och började försöka demontera min egen chauvinism. Det var vid den här tiden som jag blev utkastad från reklamprogrammet eftersom mitt arbete hade blivit ”okommersiellt och stötande”, som programmets prefekt uttryckte det. Som tur var fick jag plats på ett konstprogram där jag började skapa konst om reklambranschens tomma löften.

Idag lever Darren Cullen på sin konst som han säljer genom sin hemsida, främst i form av små upplagor av grafiska blad och trycksaker som vykort, t-shirts och tidningar.
På hemsidan finns också hans subvertisingmaterial – satiriska affischer som använder reklamens bildspråk. Dem kan besökaren ladda ner för att sedan själv skriva ut och affischera. Darren Cullens subvertising-bilder har synts på reklamplatser över hela Storbritannien.
– Målet med en politisk affisch är att sprida den så mycket som möjligt. Det enda jag ber dem som laddar ner affischen om är att inte trycka den för dekorativa eller kommersiella syften.

”Man måste vara försiktig. Jag skulle aldrig uppmuntra någon att bryta mot lagen, det är ju olagligt att bryta mot lagen – särskilt om man åker fast.”

Går det att på detta sätt påverka en politisk opinion?
– Det är svårt att säga om någonting av det jag gör påverkar enskildas åsikter, och än mindre en allmän opinion. Reklam verkar genom utnötning, genom ett obevekligt upprepande av samma budskap, om och om igen. Mina affischer kan inte tävla med det, oavsett hur fyndig jag tycker att jag är eller hur fint jag målat. Det kan aldrig få samma genomslag som storbolagens reklam och deras sätt att framställa allmän opinion.

En del av det du gör är olagligt. Jag tänker på dina subvertisingkampanjer. Har du fått några problem?
– Man måste vara försiktig. Jag skulle aldrig uppmuntra någon att bryta mot lagen, det är ju olagligt att bryta mot lagen – särskilt om man åker fast, och det är ju olagligt att uppmuntra någon annan att göra sånt som är olagligt. Men man kan erbjuda sin konst och om nån för mig helt okänd person skulle använda den konsten till att göra något olagligt så är det ju hemskt olyckligt men det har faktiskt ingenting med mig att göra. Jag skapar bara konsten.

”Jag skickade ett svar där jag frågade dem om Shell också ägde varumärket HELL eller planerade att inom en överskådlig framtid byta namn till HELL.”

Berätta om din (S)HELL-logo.
– Efter att jag gjort mig lustig över Shells greenwashingfestival ”Make the future” fick jag ett varningsbrev från bolagets juridiska ombud. Man gav gav mig sju dagar att ta bort mina Hell-varor från hemsidan, t-shirtar och knappar med den brinnande Hell-logon. Enligt alla råd jag fick var det enda förnuftiga att göra att lyda. Jag skulle ha en mycket liten chans att vinna mot Shell om det gick till domstol. Jag planerade därför att vika mig, men ville först retas med dem lite. Jag skickade ett svar där jag frågade dem om Shell också ägde varumärket HELL eller planerade att inom en överskådlig framtid byta namn till HELL. Jag fick svaret att varumärkesrätten inte bara täcker det som är identiskt med varumärket, utan också det som kan förväxlas med varumärket. Jag svarade att javisst, det verkar logiskt och jag kan förstå hur man kan förväxla Shell och Hell eftersom de båda önskar skapa en brinnande och obeboelig värld.
– Efter det slutade de att höra av sig. Sjudagarsfristen löpte ut och jag säljer fortfarande (S)hell-varor på min hemsida. Uppenbarligen är sarkasm ett potent juridiskt verktyg.

I november 2019 öppnade Darren Cullen tillsammans med konstforskare Gavin Grindon ”Museum of Neoliberalism” i en butikslokal i sydöstra London. Där kan besökaren lära sig mer om nyliberalismens grundidéer men också se exempel på den nyliberala politiken i sin tillämpade form: allt från Margaret Thatcher-eran dokumenterad i montage av samtida pressklipp till en monter om Amazon där besökaren får se en flaska äkta ”Amazonurin” – på företaget Amazon, får vi lära oss, har arbetarna inte tid att gå på toaletten eftersom de hela tiden hetsas av en digital stegräknare att arbeta snabbare.

”Konsekvenserna av den nyliberala ideologin för samhället, planeten och enskilda människor har varit brutala och vi har inte förskönat något av det.”

Hur fick ni idén till museet?
– Jag träffade Gavin på Banksys Dismaland* där han var kurator för ”Museum of Cruel Designs” – parkbänkar och publika ytor designade för att hemlösa inte ska kunna sova på dem och annat i den stilen. Jag visade honom min installation ”Pocket Loans” – en långivarbank för barn som erbjuder ett förskott på deras fickpengar för en ränta på 5000 procent. Jag hade en idé om att göra ett anti-Margaret Thatcher-museum och Gavin erbjöd sig att hjälpa till. Men med tiden insåg vi att för att förklara Thatcherismen måste vi också berätta om nyliberalismens ursprung och arv.

Hur har mottagandet varit?
– Fantastiskt. Besökarna har varit allt från turister, folk som har rest från andra sidan landet för att se muséet, till kvartersbefolkningen som kommer in från gatan. Folk verkar glada över att museet finns och samtidigt upprörda över dess innehåll. Konsekvenserna av den nyliberala ideologin för samhället, planeten och enskilda människor har varit brutala och vi har inte förskönat något av det.

Med sina bilder har Darren Cullen verkat för att informera om och skapa opinion mot Tories inför det brittiska valet i december. Jag frågar Darren vad han tänker om valresultatet.
– Valresultatet var förödande, och skrämmande. Dels på grund av vad det innebär i landvinningar för nationalismen, men också som bakslag för vänsterns försök att utmana den, liksom nyliberalismens dogm, invandrarfientligheten, rasismen, militarismen och den brittiska imperialismen. Det var Brexit som splittrade Labour. Men det är svårt att tänka sig en ståndpunkt om Brexit som inte skulle ha lett till ett nederlag – trots vissa liberalers fantasier om att ett ”hårt stanna” skulle ha kunnat vinna valet. Nu kretsar centristerna som gamar över Labour, och hoppas kunna återföra partiet till Blair– och New Labour-erans fjäsk för högerns tabloidpress.

På Museum of Neoliberalism nämns Brexit som en del av en nyliberal agenda. I Sverige är dock en vanlig bild att Brexit har sitt ursprung i rörelser som har anti-etablissemang, anti-nyliberalism och anti-globalism på sin dagordning. Förklara.
– Vi beskriver Brexit som en konsekvens av nyliberalismen. Som jag ser det har arbetarklassen sedan 40 år övergetts av de två största nyliberala partierna eftersom dessa har tillåtit att frågor om hur ekonomin ska skötas har flyttas utanför den demokratiska processen. Arbetarklassen har drabbats av de nyliberala ”reformerna”, utan att ha några demokratiska verktyg för att göra motstånd. Därför tog man den enda chans som erbjöds att få till stånd ett alternativ till rådande läge och röstade för att lämna EU. Man röstade mot makthavarna och våra före detta premiärministrar som uppmanade dem att rösta för att stanna.
– Självklart finns också andra anledningar, inte minst främlingsfientligheten och rasismen som den avreglerade, miljardärägda pressen dagligen har matat allmänheten med i decennier, och inför omröstningen drogs tonläget upp.

”Vi gör inte motstånd för att vi förväntar oss att vinna, vi gör motstånd för att det är det rätta.”

Många av dina bilder attackerar vapenindustrin. Hur ser du på konstens och bildsatirens möjlighet att påverka den?
– Vapenindustrin är ljusskygg. Man vill inte ha någon uppmärksamhet från allmänheten, som ändå inte är vapenindustrins kunder. När vi drar allmänhetens uppmärksamhet till vapenindustrins intriger och förbrytelser, vapenmässornas avskyvärda försäljningsmontrar och affärsuppgörelser, blir de obekväma. Då kan vi utöva politisk press på dem. Med det sagt: vapenindustrin är massiv och brutal, så uppdraget att försvåra dess verksamhet och slutligen få den att upphöra är troligen dömt att misslyckas. Men det betyder inte att vi inte ska försöka. Vi gör inte motstånd för att vi förväntar oss att vinna, vi gör motstånd för att det är det rätta.

I din bild ”Hållbar krigsföring” knyter du samman din kritik av vapenindustrin med klimatfrågan. Det är ovanligt att vapenin-
dustrins effekt på klimatet uppmärksammas av klimatrörelsen. Varför är det så tror du?

– Det är mycket märkligt att så lite uppmärksamhet riktas mot den klimatpåverkan som orsakas av militären, och då särskilt USA:s som är världens största enskilda miljöbov. Jag tror att de flesta organisationer som arbetar med klimatfrågor är medvetna om att det är en kolossal uppgift att försöka få makthavare och allmänhet att stödja ens blygsamma sänkningar av militärens koldioxidutsläpp. Säkert drar man sig också för att ifrågasätta den inflytelserika och aggressiva militära sektorn därför att man inser att det kan bli kostsamt. Det här visar också hur alla dessa strider hör ihop: konsumismen, klimatet, militarismen, korporativism, flyktingkrisen, fattigdom. När man börjar dra i en av dessa trådar blottas hela mardrömmen.

Varför är din konst politisk?
– Jag gör konst om det jag spenderar min tid att tänka på, läsa och prata om, så det är oundvikligt att det politiska färgar av sig. Allt jag gör är inte heller politiskt. Ibland gör jag nåt bara för att det får mig att skratta. Men jag tror att när konstnärer försöker framställa världen på ett opolitiskt sätt utesluter de världen ur verket. Allt är politiskt, också att avsäga sig det politiska. Att bestämma sig för att inte vara politisk är detsamma som att stödja status quo.

Besök Darren Cullens hemsida.

Läs mer om Museum of Neoliberalism.